Ödets ironi
Fredagen den åttonde december 1995 drabbas den franske Elle-redaktören Jean-Dominique Bauby av en stroke. Han får diagnosen locked-in-syndrom, vilket innebär att han är instängd i sin egen kropp utan att kunna röra sig eller tala. Med hjälp av blinkningar formar Bauby en berättelse som skrivs ned av hans sekreterare, Claude Mendibil.
Boken, som i Sverige får titeln "Fjärilen i glaskupan", genomsyras av en självironisk nattsvart humor. I ett stycke nämner Bauby sjukgymnastiken, vars syfte är att
"få mina ledstela armar och ben att fungera. Det kallas för 'mobilisering' och krigsterminologin är skrattretande när man ser hur mager truppen är: trettio kilo har försvunnit på fem månader. Jag förväntade mig inte ett sådant resultat när jag började banta åtta dagar före olyckan." (s. 21)Bauby påtalar också det ironiska sammanträffandet i att han precis hade läst boken "Greven av Montecristo" när stroken slog till.:
"...och så befann jag mig helt plötsligt mitt i handlingen under de mest olyckliga omständigheter." (s. 52-53)Bauby refererar till karaktären Noirtier de Villefort, en svårt handikappad man som endast kan kommunicera med hjälp av blinkningar.
Livets poesi
Den här boken är poesi. Som om Jean-Dominique Bauby har bestämt att "det jag gör, det gör jag med bravur, även om jag inte kan röra på mig." Jag hade väntat mig ångestladdade beskrivningar av hur det är att leva i en kropp som är död, men i stället serveras jag resor från Baubys huvud till främmande länder.
Tillvaron på sjukhuset dukas också upp, men på ett sätt som får den att framstå som en parentes i livet i stället för mittpunkten. Ångesten kommer i stället på natten, i en av de få drömmar Bauby kommer ihåg. Han har hamnat hos en italiensk affärsman vars kontor liknar en nattklubb. Bauby blir drogad av bartendern och försöker fly när polisen kommer.
"I min dröm vill jag ta till flykten, men så fort det blir ett lämpligt tillfälle kommer en obeskrivlig apati över mig och jag kan inte ta ett enda steg. Om det så bara är en dörr som skiljer mig från friheten har jag inte kraft nog att öppna den." (s. 58)Fjärilar inuti
I huvudet hör Bauby fjärilar flyga omkring:
"Man måste vara mycket uppmärksam och rentutav andaktsfull, för deras vingslag är nästan omärkliga. Det räcker med att andas lite tungt för att överrösta dem. Det är förresten märkligt. Min hörsel förbättras inte, och ändå hör jag dem bättre och bättre. Jag måste ha öra för fjärilar." (s. 104)
Den här boken är som en fjäril - vacker, överraskande och färgstark.
Fjärilen i glaskupan, Jean-Dominique Bauby, Bokförlaget Forum 1997.
