PROLOG
I sängen ligger hopknölade näsdukar fyllda med segt gult snor. Hela veckan har jag varit dyngförkyld och därför spenderat förmiddagarna uppallad mot väggen, läsandes de senaste biblioteksfynden. Med jämna mellanrum plingar det till i mobilen. "Du har en ny bok att hämta." Jag pallrar mig iväg, trött och snorig med de utlästa böckerna i en svart tygkasse.
Biblioteket ligger fem minuter bort, till min stora lycka. Jag återlämnar böcker och plockar på mig de godbitar jag har beställt. Framtidsdystopier. Babbliga självhjälpsböcker. Djuplodande romaner. Halvintressanta självbiografier. Inget är för fult eller för stort eller för bra eller för uselt. När jag passerar en hylla får jag av en slump se boken "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda. Pang! Insikten slår mig: den perfekta förkylningsboken. Jag plockar på mig den och går hemåt, mycket belåten, mycket snorig och mycket lässugen.
EPILOG
Den värmde mig där jag låg nerbäddad. Jag ville inte lägga den ifrån mig för nyfikenheten var för stor. Vad skulle hända med Francks mormor Paulette som tvingats flytta från sitt charmiga hus till ett urtråkigt ålderdomshem? Hur skulle konstnären Camille klara sig uppe på vinden, i kylan och misären? Och var det verkligen kocken Francks öde att närmast jobba ihjäl sig? Och stackars Philibert - historieälskaren - skulle han nånsin få upprättelse och en chans att verkligen vara sig själv?
Camille frös inte ihjäl, för hon fick flytta in hos Philibert, där Franck också bodde. Slitigt var det, allt annat än okomplicerat. Både Franck och Camille övervägde att flytta, och var på väg att göra det flera gånger var, men de började så smått inse att de alla hörde ihop på något sätt:
"Jag tycker att du borde stanna. Jag tror att allt det som du sa om Philibert när det gällde min flytt gäller dig också... Jag tror att han skulle bli väldigt olycklig om du gav dig av och att du utgör en garanti för hans sköra balans lika mycket som jag..." (s. 139)
När Franck hävdade att de var för olika sa Camille:
"Visst är vi olika, men i vilken utsträckning? Kanske misstar jag mig, men jag tycker nog att vi är ett ganska bra gäng knäppskallar, vi tre, eller vad tycker du? [...] Det som hindrar människor från att leva tillsammans, det är deras dumheter, inte deras olikheter." (s. 139)
Hela boken var full av klokskap. Jag måste få citera den, miljoner gånger om. Camille's underbara försvarstal om intellektuella till exempel:
"Oftast är de inte särskilt muskulösa, och dessutom gillar de ju inte att slåss... Det är inte mer upphetsande för dem än stöveltramp, medaljer och feta limousiner, så det är ingen större uppoffring... Man behöver bara slita ifrån de där klantarna boken, gitarren, pennan eller kameran för att de ska vara helt värdelösa... Förresten är det ofta det första som diktatorerna gör: slår sönder glasögon, bränner böcker och förbjuder konserter, det står dem sällan dyrt och det kan förhindra många motgångar... Men vet du, om att vara intellektuell betyder att älska att lära sig, att vara nyfiken, uppmärksam, att beundra, röras, försöka förstå hur allt hänger ihop och att försöka gå och lägga sig lite mindre dum än dagen innan, i så fall ja, då erkänner jag mig skyldig till allt: jag är inte bara intellektuell, jag är dessutom stolt över att vara det..." (s. 240)
(Det fetstilta ska jag måla på väggen med stora bokstäver)
Hela boken handlade om det jag funderar över dagligen. Är detta allt? Kommer jag inte att få ut mer av livet? Ska jag behöva dö besviken? Visst finns det mer? Visst finns det hopp? Franck körde omkring på sin motorcykel, fram och tillbaka, hit och dit. En slags frizon från resten av livet, eller ekorrhjulet om man så vill. Hans tankar, också mina:
"Varför leva så här? Hur länge? Och hur bär man sig åt för att slippa ifrån? Varför leva så här? Hur länge? Och hur bär man sig åt för att slippa ifrån? Varför leva så här? Hu..." (s. 251)
Camille, så skör och stark, så nära döden men så seglivad, så hemlig men så lätt att läsa av. Det hördes ett klick mellan henne och Paulette. Så mycket gemensamt trots olika åldrar. Paulettes tankar om Camille var så exakta:
"En ängel uppifrån himlen som var tvungen att ha grova murarkängor på fötterna för att kunna stanna kvar bland oss andra." (s. 328)
Och Paulette, den gamla damen, blev räddad av Camille och Philibert. Det var svårare att övertyga Franck om att det var en bra idé att låta Paulette flytta in hos dem. Efter att ha ifrågasatt Camille's idé bad Franck om Philiberts åsikt.
"- Och du då, Philou, vad tycker du om det här?
- Först var jag emot det, och nu är jag för. Jag tror att ditt liv blir mycket enklare om vi tar med henne...
- Men det är tungt med en gamling!
- Tror du? Hur mycket kan hon väga din lilla mormor? Femtio kilo? Inte ens det..." (s. 348)
Philiberts filuriga kommentarer fick mig att småfnissa genom hela boken. En underbar typ som inte alls uppskattades av sin stela familj. Trots sitt nervösa sätt blommade han ut som ingen annan. Han retoriska fråga i samband med att han ifrågasatte Camilles ovilja att ha ett seriöst förhållande med Franck var klockren:
"- Tror du att det är som med dina blyertssuddar? Tror du att de slits ner när man använder sig av dem?
- Vilka då?
- Känslorna." (s. 502)
Och sedan, Francks hjärtskärande logik:
"Vi har inget att förlora, du och jag, för vi har ju ingenting..." (s. 529)
Tillsammans är man mindre ensam, Anna Gavalda, Albert Bonniers Förlag, 2005.
